elisabethfrida

Jag känner mig så levande här. Igår cyklade jag, Miriam och Nico till Café Confituur för dom hade allsångkväll. Vem som helst fick sjunga vad som helst, och alla i publiken sjöng med. Rita, Miriams syster, sjöng en låt av Johnny Cash med sin vackra soulröst. En tjej sjöng Hurt och hela publiken var förtrollad. En gammal, gammal man sjöng Pour un flirt och ville aldrig sluta. Jag märker stor skillnad i sammanhang som detta, att jag inte är i Sverige. Människor är mer högljudda, spontana och tar för sig. 

______________

Vi har en couchsurfer som går alla på nerverna. Han heter Pieterjan och pratar alldeles för mycket. Både Seb och Nico har haft högljudda diskussioner med honom, eller snarare skrikiga bråk. Han städar sitt rum nu och åker iväg imorgon. 

______________

Om två veckor åker jag till London med pappa och Stoffe! 

I måndagsnatt kände jag mig så stressad och ledsen, som så många nätter den senaste tiden. Tomas tittade bakom gardinerna och sa "allt är täck med snö!". Så vi gick ut och andades friskluft och jag lugnade ner mig och somnade som ett litet barn på hans bröst, med iskalla fötter pressade mot hans lår. 

 

Känner så lite i just detta nu. Jag har svårt för att sova men är jämt trött. Jag plågar mig själv med förbannelser att jag tänker så mycket men gör så lite. Jag försvarar mig själv med att jag lever på en plats där jag inte känner mig helt hemma och all energi går åt att få livet är att rulla på så smärtfritt som möjligt. 

Jag sa till honom för nån månad sen att jag inte gråter längre, sen grät jag konstant i två veckor utan att kunna förklara. 

Det är dags nu att sätta stopp för självplågeri, jag vet ju om hur fånigt det är. Ska också sluta med att spela på rollen som martyr. Det är jätteoattraktivt att erkänna, jag vet, men ibland gråter jag bara för att någon ska tycka lite synd om mig och hålla om. Fast ibland vet jag inte. Ibland kanske jag är ledsen på riktigt.

Och när jag känner mig tom och ängslig håller han om. 

 

Vi passerar nya gränser hela tiden. Det är spännande och skrämmande. Var ska det sluta, kommer vi fortfarande att behålla respekt för varandra? Om inte kan vi lika gärna lägga av nu.

Men när jag föreställer mig ett liv utan honom och försöker känna fjärilar i magen av det (bara för att utmana mig själv) går det inte. Inom de närmsta sekunderna efter fantasiens början blir jag skitskraj, börjar gråta och upprepar att jag inte vill leva utan honom, inte ett dugg!!! Han är det bästa som hänt mig. Jag känner det varje dag, en helt ny känsla varje dag. 

 

Nu ska jag ut och resa!