:
Idag tog jag körkort! Och inte nog med det, min bästa Reppan också! Jag, Stephanie och Amina firade med att köra ut till den vackraste platsen i hela Hässleholm.
:
Jag älskar...
..när vi Skype:ar och hans mobil ringer och jag förstår att han pratar om Sverige och att han säger att han snart ska resa dit och träffa sin svenska skönhet (med just dom orden).
Jag älskar också när han berättar att han varit på en fest för någon helg sen och så hade han kramat en tjej, liksom bara hälsat, och genast hade hans kompisar kommit framrusande till honom och sagt "Vad gör du? Glöm inte Frida!" på ett sätt som bara visar hur bra och fina dom tycker vi är tillsammans.
Åh, sånt som värmer så bra i hela kroppen.
:
:
Tidig morgon
:
Sötnos med öronlappsmössa.
:
:
:
Det känns overkligt att jag faktiskt börjar glömma hur du känns, och att min längtan har förvandlats till förlamning, likgiltighet. Tvekar ibland, oftare och oftare. Jag har upplevt dina beigea lakan som korvade sig närmast väggen, dina långa ben som stötte emot hyllan med sänglampans röda digitalklocka, med de belgiska serietidningarna och med tvättkorgen i starkt kemikaliskt tyg.
Jag minns känslan av att vara ensam i er stora trädgård. Att gå omkring där och måla lite, våndas lite, ljuga lite.
Okej, flashback:
Bilen rullar in på uppfarten och på trappstegen sitter tre tjejer och en kille. Jag griper hårt tag i bilsätet och försöker le mot dig genom all min nervositet. Upprepar i mitt huvud åtskilliga gånger "det är inte så farligt, du är bra, kom igen, fega inte". Öppnar bildörren, kliver ut och är nära att välta i mina träklackar på det grusiga underlaget. Känner mig fånig, blyg, blyg, blyg, tänker "kom igen nu! Gå fram, hälsa, le, verka säker". Så jag gjorde som jag själv sa åt mig. Tog i hand, som en tvättäkta, stel och artig svensk. Du drog mig bakom huset och ledde mig in på en liten stig. Tuffade iväg med mig som ett litet turisttåg för att visa din Tomasvärld.
Första hållplatsen var trähuset. Du gav mig en puss och jag mindes hur det var i början av våren och vi pratar i telefon och du säger att du sitter just här och önskar att jag vore där.
Andra hållplatsen var den lilla ån med det drygt fem meter långa repet över, och jag minns tillbaka hur det var i slutet av våren och vi skypear sent en måndagskväll och du berättar full i skratt hur din kompis precis kom och sa att han hade trillat i ån, alldeles drypande dyngsur, och plötsligt är det slutet av juli, alltså framtiden, och jag träffar din kompis J för första gången och han bär på sin tvååriga son invirad i ett badlakan, hackandes tänder för dom har också trillat i ån.
Vid tredje hållplatsen har jag rivit upp några maskor i mina strumpbyxor pga den igengrodda, men välanvända stigen, och vi står under ett högt träd utan några grenar och utan slut. Vi känner oss oändliga. Trädet har en klätterstege som är alldeles för liten för storväxta människor som oss.
Fjärde hållplatsen är en hemlig plats där guvernörer och poliser har tillträde förbjuden. En kvadrat inhägnad mark med plantor som gror och låter en flyga högt över både trähuset, trädet och ån.
Femte och nästsista hållplatsen är den där utomhussängen som vi alltid pratat om. En 3x3 m stor fyrkant av små nersågade träd med massa snören och rep emellan, där det är meningen att man ska lägga massor av madrasser och sen lägga sig själva ovanpå och sova under stjärnorna. Där stannar vi i flera decennier och du ber mig om en sak jag egentligen inte tycker om men ändå kan se som ganska resonlig. Jag tittar ner på de röda tofflorna du lånat mig som är alldeles för stora och gör så att jag snubblar dumt. Tittar ner och undrar om jag inte kanske ångrar mig nu. Lite iallafall. Men tar mod till mig och säger nej till mig själv. För en evighetsmonolog samtidigt som jag håller dialog med dig.
Sjätte stoppet är vid hönorna och ankorna. Du drar mig närmre och utan att säga det för du över all din självsäkra charm och den använder jag fullt ut när vi kommer tillbaka till trappan.
Jag pratar med dina vänner och trivs. Faktiskt: trivs. Du springer fram och tillbaka, lastar in trummorna och övriga instrument i bilen för vi ska in till Mechelen där ni ska ha konsert. Jag pratar med R om att finna sig själv, med B om fysiska skador och operationer, och däremellan ler du med sån värme och kärlek till mig att det pirrar ända in i benmärgen.
Detta representerar allt på ett väldigt oförklarligt sätt.
Du är den trygga; den stabila men du rusar fram genom livet och vill hinna med mer än vad som är möjligt.
Jag sitter någonstans mitt i, följer efter och lyssnar lyhört och söker något att hålla fast vid i ditt bergsäkra jag. Pratar med mig själv och försöker alltid att klättra uppför den där klätterstegen.
Beigea lakan.
Trappan där bak.
Jag sitter på högsta trappsteget och klappar katten Pruts och i stolen sitter M.
Trähuset och vi som äter lasagne till vänster.
Ankorna och hönorna.
:
Här jobbar jag!
:
Eftersom Kim påstår att det enda jag bloggar om är bakning, tänkte jag bekräfta hennes påstående ytterligare. Mamma pratar just nu i telefon och jag hörde att hon sa "det är inte dumt att ha en liten hemmafru i huset!".
Nedan ser ni kanelbullesats nr.2, jag ger er också receptet!!!!
Ett paket jäst
Tio matskedar rapsolja
Fem deciliter vatten
Lite salt
En deciliter socker
Lagom mycket mjöl.
Smula jästen i en bunke. Värm vatten och olja till fingervarmt. Häll över jästen och vispa. Häll i resten av ingredienserna. Jäs tills degen är stor och fluffig. Dela i två delar och kavla ut, bred på mycket smör samt häll på abnormt mycket socker och kanel. Rulla ihop, dela och lägg i bakformar. Jäs ett tag till. Pensla med vatten och strö över pärlsocker. Skjuts in i ugnen tills dom ser goda ut. Ät två stycken fastän dom är så varma att du bränner dig i gommen. Klart!
:
Min vackra björn. Kan inte förstå att det snart gått två månader sen vi sågs och att det fortfarande kittlar i magen när jag tänker på dig.
:
:
Har en mysdag med min hund. Tittar på film och stickar. Tavlorna över min mammas och hennes mans säng har jag gjort. Jag gjorde dom i ren ilska över att min mamma jämt och ständigt ska dra alla kvinnor över en kam och tvärtom, generalisera så man undrar om hon inte egentligen borde leva för 200 år sen. Gjorde en bild i rödrosa toner med mjuka former, och en hård kantig i blåa nyanser. Gissa vem som sover på vilken sida?.. Här håller vi oss till det traditionella minsann!
:
:
Vegankanelbullar jag bakade idag:
:
Idag har jag träffat både min skånska släkt och min småländska. Jag kommer verkligen från två helt olika familjer. Den småländska värdesätter intellekt, man ska helst bilda så komplicerade meningsbyggnader som bara möjligt och inte skratta alltför mycket. Gå ut och äta gör man högst en gång om året och dom bor på landet och odlar sina egna grönsaker och vet allt om kargt leverne.
Den skånska släkten däremot är högljudd och lättsinnig. Man äter minst tre portioner och dricker helst ännu mer. Det skämtas hej vilt och man sticker undan godsaker till barnbarn och hundar.
Stereotypiskt men helt sant.
:
Jag sover under ett antal elefanter och en rävuggla.
:
:
:
:
:
:
Jag somnade lika varmt och mjukt som en kattunge igår, och vaknade till solsken och morgonpromenad med Marina, som fyller år idag och ska ha födelsedagsfest ikväll. Nu ska jag cykla till stan och fika med Bella.
:
Jo satteh mest bara för att låta er veta att jag fortfarande finns till. Om ni vill ha bevis på't så kunde ni befunnit er på Teapot igår runt tresnåret, då var nämligen jag där. Bevis (OBS varning extremt kawaii tekopp därmed extremt osmaklig):
:
:
Jag har ju flyttat både en och två gånger det senaste året. Här får ni en liten titt på mitt nya rum hos min pappa. Det består av två rum på kanske vardera 10 kvadratmeter, och i en av väggarna har vi gjort en öppning. Jag har det fortfarande jättestökigt så jag visar er en bild på min dubbelsäng (som är alldeles för dubbel för bara en person, därför kan man krama en isbjörn på nätterna), min pappas gamla stereo och min guldiga antiksoffa.
Älskar fönstret på den sneda väggen; att ligga och titta rakt upp i himlen innan man somnar och att vakna till solljus.
:
Gud vad jag saknar honom.
:
Är så uppe i varv att det enda som hjälper mig att lyckas somna är följande:
:
Och när man har med sig datorn till Fenix kan det se ut lite såhär:
:
När man har med sig datorn till skolan kan det se ut lite såhär:
Min klass pt.1
Jag går bild- och formgivning på C4. Min klass har bestämt sig för att dokumentera vårt sista år tillsammans, varenda dag, varenda minut, så här följer några bilder tagna av varierande klasskamrater. Jag går ju faktiskt i den bästa klassen.
:
Jag som aldrig någonsin känner mig stressad, har ont i magen och sömnproblem av att det finns så många måsten just nu.
:
Finns inget bättre än att komma hem, ta av sig strumbyxorna och släppa ut håret.
:
Jag har ju inte alls fotograferat på senaste tiden (om inte photobooth räknas..) så nu tänkte jag visa er några bilder som Susanna har tagit. Hon var i Sverige i en månad, nu är hon i Tyskland. Saknar redan henne, men det är skönt att veta att hur lång tid det än dröjer innan vi ses igen så kommer allt vara precis som vanligt, vare sig vi befinner oss i Sverige, Frankrike eller Amerikat. Här är hennes inspirerande tumblr om livet i Berlin:
http://boontusun.tumblr.com/
:
Min förenklade version av Titanic. (Foto: Kim)
:
Jag hinner knappt sätta mig ner innan jag måste resa mig upp igen. Och mitt i alltihopa ska jag försöka ta körkort. Tur att jag drömmer och längtar så mycket att jag knappt hinner märka hur ont mina fötter gör och hur mycket sorgligt som händer runtomkring.
Minnesfragment.
När vi satt i vardagsrummet med de du bor med, samt den tyska jonglören. Jag hade bakat kanelbullar och dom hade aldrig ätit det förut. Jag hade tagit för mycket kardemumma i själva fyllningen så dom smakade knappt kanel. Skämdes men tänkt på vad mamma jämnt säger till mig; att jag inte ska ha så höga krav på mig själv och vad jag skapar.
En pojke i huset hade gjort hemmagjord glass av röda vinbär plockade från trädgården. Den tyska jonglören gjorde en femminutersshow med sin genomskinliga glaskula och serverade oss sedan, nuddade mig med sin glittriga aura och räckte alla varsitt fat med rosa glass och två kanel(kardemumma)snäckor.
Alla tuggade i takt och berömde. Inte kakan för sig, inte glassen ensam, utan kombinationen. Jag kände din varma blick, visste att du var stolt. Pojken som bor i rummet snett mittemot ditt, pojken med den tunna kroppen och studsande stegen, han som nästan aldrig pratade men alltid såg efter mig och bjöd mig på öl, tog sista biten av bullen och skrapade upp den smälta glassen. Han slickade sig runt munnen och tittade blygt på mig med isögon.
Ändå kunde jag inte vara still. Inuti mig irrade små tankemonster omkring och höll mig fast vid en tid för fem år sen. Trodde jag kommit förbi, passerat hindret. Men isblåa ögon, starka självkänslor, höga skratt och en självklarhet i att VARA drar mig ständigt tillbaka.
Jag måste lära mig
Att bara vara.
Och mörka möbler och rök som slingrar sig, askfat överallt. Dekadent för en person som jag men everydaylife för de inblandade. Dimmiga blickar. Vi spelade coronne och jag försökte komma med kvicka kommentarer som ibland lockade till skratt men mestadels kändes fel. Självkritisk så det gör ont. Jag utesluter möjligheter med tankar om att jag inte kan bättre än någon annan, så varför skulle jag.
När det bara var du och jag kvar på det hala kakelgolvet förlorade jag mig i dina rörelser. Ingenting jämfört med jonglörens, men ändå, ändå, fortfarande har du allt annat.
Promenaden i skogen utanför. En paus vid utomhussängen och jag fick min första chock.
Min andra chock, den kvällen vi skulle på fest. Du frågade just den saken och jag började gråta som ett ynkligt barn och du höll om mig och bad mig glömma bort att du ens frågade.
Trots allt har jag aldrig funnit trygghet på samma vis som med dig. När du är sådär stor och omfamnande och beskyddande så vill jag bara krypa in i ditt bröst och stanna där, vid din pulserande livslängtan.
:
