Minnesfragment.
När vi satt i vardagsrummet med de du bor med, samt den tyska jonglören. Jag hade bakat kanelbullar och dom hade aldrig ätit det förut. Jag hade tagit för mycket kardemumma i själva fyllningen så dom smakade knappt kanel. Skämdes men tänkt på vad mamma jämnt säger till mig; att jag inte ska ha så höga krav på mig själv och vad jag skapar.
En pojke i huset hade gjort hemmagjord glass av röda vinbär plockade från trädgården. Den tyska jonglören gjorde en femminutersshow med sin genomskinliga glaskula och serverade oss sedan, nuddade mig med sin glittriga aura och räckte alla varsitt fat med rosa glass och två kanel(kardemumma)snäckor.
Alla tuggade i takt och berömde. Inte kakan för sig, inte glassen ensam, utan kombinationen. Jag kände din varma blick, visste att du var stolt. Pojken som bor i rummet snett mittemot ditt, pojken med den tunna kroppen och studsande stegen, han som nästan aldrig pratade men alltid såg efter mig och bjöd mig på öl, tog sista biten av bullen och skrapade upp den smälta glassen. Han slickade sig runt munnen och tittade blygt på mig med isögon.
Ändå kunde jag inte vara still. Inuti mig irrade små tankemonster omkring och höll mig fast vid en tid för fem år sen. Trodde jag kommit förbi, passerat hindret. Men isblåa ögon, starka självkänslor, höga skratt och en självklarhet i att VARA drar mig ständigt tillbaka.
Jag måste lära mig
Att bara vara.
Och mörka möbler och rök som slingrar sig, askfat överallt. Dekadent för en person som jag men everydaylife för de inblandade. Dimmiga blickar. Vi spelade coronne och jag försökte komma med kvicka kommentarer som ibland lockade till skratt men mestadels kändes fel. Självkritisk så det gör ont. Jag utesluter möjligheter med tankar om att jag inte kan bättre än någon annan, så varför skulle jag.
När det bara var du och jag kvar på det hala kakelgolvet förlorade jag mig i dina rörelser. Ingenting jämfört med jonglörens, men ändå, ändå, fortfarande har du allt annat.
Promenaden i skogen utanför. En paus vid utomhussängen och jag fick min första chock.
Min andra chock, den kvällen vi skulle på fest. Du frågade just den saken och jag började gråta som ett ynkligt barn och du höll om mig och bad mig glömma bort att du ens frågade.
Trots allt har jag aldrig funnit trygghet på samma vis som med dig. När du är sådär stor och omfamnande och beskyddande så vill jag bara krypa in i ditt bröst och stanna där, vid din pulserande livslängtan.
