:
Det är i dessa stunder jag önskar att han var här. När solen går ner och det är vår i luften, när det känns som att alla andra får vara kära utom jag. Jag saknar massvis med saker och tänker att vid dessa tillfällen är det utmärkt att ha en blogg att längta av sig lite på.
Sprängs av saknad vid tanken av:
Att strosa omkring i en främmande stad i ett främmande land alldeles ensam och inte ha en aning om vad de kommande veckorna kommer att innebära.
Första dagen.
Hans underbara vänner och alla deras upptåg.
Att sitta med sommarbara ben bredvid honom i bilen och kanske smyga upp en hand lite längre än lämpligt.
Att vara nervös och inte känna sig hemma som i mamma-hemma och stänga in sig hela eftermiddagen och bara måla.
Gång på gång förundras över hur snygg han är.
Vandra på Österlen ihop.
:
Och nu har allt återgått till det normala igen. Jag går på min yoga två gånger i veckan som leds av en färgstark chilenare, jag jobbar arslet av mig på caféet och jag hänger med vänner samt klickar in mig på BB ett dussin gånger om dagen.
Några fina ögonblick de senaste veckorna som jag vill dela och minnas lång tid framöver:
:
Jag blir ledsen fast jag egentligen borde bli glad när jag låser upp iPhonen för då ser jag hans vackra leende. Jag saknar honom något förfärligt precis just nu. Långdistansförhållande kan vara det mest romantiska men också det mest förtvivlande, för man kan ju inte påverka eller argumentera eller kompromissa med avståndet. Det bara är där, 1000 kilometer, kompromisslöst.
Han har varit här de senaste två veckorna och de har bestått av vardag. Aldrig har jag njutit så mycket av ingenting speciellt alls. Att komma hem från skolan (för jag gick faktiskt i skolan varje dag, jag överträffade mig själv!) och klampa in med skorna medans han springer nerför trappan och vi möts i vardagsrummet och kramas hårt. Kyssa hans morgonmjuka läppar och känna hur han alltid kryper närmare.
För första gången har vi haft hetsiga diskussioner. Annars är allt mest lätt och ledigt med honom, men ett par saker visade sig göra oss oense och jag blev bara mer kär av att bråka lite. Tetas lite. Retas och vara barnslig, bredvid allvaret.
Vi har allt roligare ihop. Man brukar ju säga att det svåraste med att använda sig av ett nytt språk (även om engelska inte är så "nytt") är att hitta den rätta tonen vid skämt och ironi, och såklart att komma med snabba, spontana kommentarer. Vi har hittat vårt språk, och det känns fint. Jag har blivit sämre på att prata korrekt engelska, blandar mest hela tiden eftersom våra modersmål ändå är så lika, och häromdagen sa Rebecca att jag pratar riktig svengelska. Sålänge man förstår varandra!
Jag älskar hur vi jämt vill vara nära varandra, det är en balans mellan oss som jag inte upplevt förut. Jag älskar att han är världsmästare på att laga mat och hur jädra SNYGG han är när han står vid spisen. Småsaker som att han svänger med högerfoten när han går, hans koncentrerade min när han klämmer en finne i min panna eller hur han pratar med mina föräldrar. Jag blir irriterad för att han dricker så mycket juice att det knappt aldrig finns kvar till mig, men att känna till den egenskapen hos honom gör mig bara ännu mer säker, jag vill leva med honom. Nu och för en lång tid framöver.
Förhoppningsvis flyttar jag till Belgien efter studenten. Först ska vi resa runt lite i sommar, sen ska jag söka jobb och försöka hitta bostad i Gent, en jättemysig studentstad tjugo minuter från Bryssel.
Vår högsta dröm är att kunna ta upp telefonen, ringa varandra och säga hej, vi ses om en halvtimme på caféet!, äta middag och sen gå hem till våra olika hem igen. Bara veta att vi har varandra inom ett fullt kompromissfungerande avstånd.
