elisabethfrida

Jag minns känslan av att vara ensam i er stora trädgård. Att gå omkring där och måla lite, våndas lite, ljuga lite.

Okej, flashback:

Bilen rullar in på uppfarten och på trappstegen sitter tre tjejer och en kille. Jag griper hårt tag i bilsätet och försöker le mot dig genom all min nervositet. Upprepar i mitt huvud åtskilliga gånger "det är inte så farligt, du är bra, kom igen, fega inte". Öppnar bildörren, kliver ut och är nära att välta i mina träklackar på det grusiga underlaget. Känner mig fånig, blyg, blyg, blyg, tänker "kom igen nu! Gå fram, hälsa, le, verka säker". Så jag gjorde som jag själv sa åt mig. Tog i hand, som en tvättäkta, stel och artig svensk. Du drog mig bakom huset och ledde mig in på en liten stig. Tuffade iväg med mig som ett litet turisttåg för att visa din Tomasvärld.

Första hållplatsen var trähuset. Du gav mig en puss och jag mindes hur det var i början av våren och vi pratar i telefon och du säger att du sitter just här och önskar att jag vore där.

Andra hållplatsen var den lilla ån med det drygt fem meter långa repet över, och jag minns tillbaka hur det var i slutet av våren och vi skypear sent en måndagskväll och du berättar full i skratt hur din kompis precis kom och sa att han hade trillat i ån, alldeles drypande dyngsur, och plötsligt är det slutet av juli, alltså framtiden, och jag träffar din kompis J för första gången och han bär på sin tvååriga son invirad i ett badlakan, hackandes tänder för dom har också trillat i ån.

Vid tredje hållplatsen har jag rivit upp några maskor i mina strumpbyxor pga den igengrodda, men välanvända stigen, och vi står under ett högt träd utan några grenar och utan slut. Vi känner oss oändliga. Trädet har en klätterstege som är alldeles för liten för storväxta människor som oss.

Fjärde hållplatsen är en hemlig plats där guvernörer och poliser har tillträde förbjuden. En kvadrat inhägnad mark med plantor som gror och låter en flyga högt över både trähuset, trädet och ån.

Femte och nästsista hållplatsen är den där utomhussängen som vi alltid pratat om. En 3x3 m stor fyrkant av små nersågade träd med massa snören och rep emellan, där det är meningen att man ska lägga massor av madrasser och sen lägga sig själva ovanpå och sova under stjärnorna. Där stannar vi i flera decennier och du ber mig om en sak jag egentligen inte tycker om men ändå kan se som ganska resonlig. Jag tittar ner på de röda tofflorna du lånat mig som är alldeles för stora och gör så att jag snubblar dumt. Tittar ner och undrar om jag inte kanske ångrar mig nu. Lite iallafall. Men tar mod till mig och säger nej till mig själv. För en evighetsmonolog samtidigt som jag håller dialog med dig.

Sjätte stoppet är vid hönorna och ankorna. Du drar mig närmre och utan att säga det för du över all din självsäkra charm och den använder jag fullt ut när vi kommer tillbaka till trappan.

Jag pratar med dina vänner och trivs. Faktiskt: trivs. Du springer fram och tillbaka, lastar in trummorna och övriga instrument i bilen för vi ska in till Mechelen där ni ska ha konsert. Jag pratar med R om att finna sig själv, med B om fysiska skador och operationer, och däremellan ler du med sån värme och kärlek till mig att det pirrar ända in i benmärgen.

Detta representerar allt på ett väldigt oförklarligt sätt.

Du är den trygga; den stabila men du rusar fram genom livet och vill hinna med mer än vad som är möjligt.

Jag sitter någonstans mitt i, följer efter och lyssnar lyhört och söker något att hålla fast vid i ditt bergsäkra jag. Pratar med mig själv och försöker alltid att klättra uppför den där klätterstegen.

Beigea lakan.

Trappan där bak.

Jag sitter på högsta trappsteget och klappar katten Pruts och i stolen sitter M.

Trähuset och vi som äter lasagne till vänster.

Ankorna och hönorna.