elisabethfrida

Känner så lite i just detta nu. Jag har svårt för att sova men är jämt trött. Jag plågar mig själv med förbannelser att jag tänker så mycket men gör så lite. Jag försvarar mig själv med att jag lever på en plats där jag inte känner mig helt hemma och all energi går åt att få livet är att rulla på så smärtfritt som möjligt. 

Jag sa till honom för nån månad sen att jag inte gråter längre, sen grät jag konstant i två veckor utan att kunna förklara. 

Det är dags nu att sätta stopp för självplågeri, jag vet ju om hur fånigt det är. Ska också sluta med att spela på rollen som martyr. Det är jätteoattraktivt att erkänna, jag vet, men ibland gråter jag bara för att någon ska tycka lite synd om mig och hålla om. Fast ibland vet jag inte. Ibland kanske jag är ledsen på riktigt.

Och när jag känner mig tom och ängslig håller han om. 

 

Vi passerar nya gränser hela tiden. Det är spännande och skrämmande. Var ska det sluta, kommer vi fortfarande att behålla respekt för varandra? Om inte kan vi lika gärna lägga av nu.

Men när jag föreställer mig ett liv utan honom och försöker känna fjärilar i magen av det (bara för att utmana mig själv) går det inte. Inom de närmsta sekunderna efter fantasiens början blir jag skitskraj, börjar gråta och upprepar att jag inte vill leva utan honom, inte ett dugg!!! Han är det bästa som hänt mig. Jag känner det varje dag, en helt ny känsla varje dag.