:
Om jag inte längre kan försvinna till min fantasivärld är jag vilse. Det är där jag kan bestämma min framtid precis så som jag vill att den ska se ut, det är där jag kan träffa honom precis när jag vill så därför är den livsviktig. Trodde inte att jag någonsin skulle glömma bort hur man fantiserar. Men de senaste dagarna har jag levt utan att leva, jag har gråtit på morgonen jag har gråtit på skoltoaletten jag har gråtit över stekpannan och i skogen. För han har aldrig känts så långt borta som just nu och det utan någon anledning, för han är fortfarande samma trygga ansikte på andra sidan camen och han kommer ju hit om bara en vecka. Jag är bara så less på allting. Skola, min stad, rutiner och att ständigt sakna. Undrar om jag inte blivit 10 år äldre den senaste veckan. Inte ens hans röst och tröstande ord har kunnat lugna mig, jag har bara våndats över när vi måste säga hejdå och lägga på och inte veta om han kommer online igen samma kväll eller nästa dag. Detta är inget jag någonsin förr oroat mig över, har vi råkat vara inne samtidigt så har jag blivit glad, om inte har det inte gjort så mycket. Har ändå vetat att vi skulle prata igen inom snar framtid.
Men så idag lyssnade jag på vad han sa, jag studerade inte bara hans läppar röra sig utan jag LYSSNADE. Och förebrådde mig själv, för hur kan jag vara så dum och tro att jag inte är saknad, att han tycker jag gått och blivit tråkig och grå, att han har mycket roligare utan mig och att jag bara är till besvär och att han fruktar att gå online eftersom han bara möts av mitt ledsna ansikte. Hur kan jag tillåta mig själv att tänka så när han säger att jag är den perfekta jämvikten mellan spännande och lugn, att han fortfarande får pirr i magen av bara tanken på mig, att han älskar mig i klänning och utan, att den vackraste stunden han någonsin upplevt var när vi en kall höstkväll låg i min säng och bara grät för vi kände en sån samhörighet, vi mot världen, och han säger att det inte spelar någon roll om vi är tillsammans om tio år han vill ändå föralltid ha mig i sitt liv, som vän eller älskare, helst det senaste. Och han övertygar mig om att vi hör ihop och att det inte spelar någon roll om jag är ledsen en vecka i sträck, han vill ha mig arg som ledsen som glad som allt. Och vi planerar en dejt bara en timme senare för jag behöver äta med min familj och han behöver göra ett ärende och om det hade varit närsomhelst annars hade vi inte bestämt att vi skulle setts igen den dagen det kanske bara hade råkat bli så och vad kul isåfall, men nu känenr han att jag behöver honom, kanske mer än någonsin, och därför bestämmer vi om en timme och han är där som han lovade och jag vet jag bara vet att jag kan lita på honom. Fastän han inte ringde och sa godnatt igår och jag grät flodar för jag trodde han hade glömt bort mig, och det gör mig rädd att jag just nu känner mig så osjälvständig, beroende, behövande. Jag är ju inte sån, inte egentligen, inte med honom. Han har lärt mig att jag ska ha mitt egna liv, han sitt, och vi vårt gemensamma.
Kommentarer
Trackback
