elisabethfrida

Reppan sniffar alltid på sina fingrar, mest pekfingret på sidan där närmast tummen. T.ex. när vi räknar matte har hon ena handen nära näsan, när hon skriver sms och när vi tittar på bio gör hon desamma.

Jag knycklar mina öron vid två tillfällen (som inträffar ganska ofta). Ett: när dom är kalla. Två: när jag är trött. Ibland kan denna företeelse uppta mig så till den grad att jag missar vad som händer runtomkring mig, händelser som jag för det mesta inte vill missa. Alltså är det en last.

___

Som vi alla vet leder oftast handling-->konsekvens. Konsekvenserna utav våra tics är följande:
Reppans pekfingersida är endast död hud. Det är en så torr, flagig hud att inte ens en månads användande av en hel burk mangobodylotion från Body Shop skulle hjälpa.

Mina båda öron är tunna som pappersark. Där 99,8% (jag tvivlar starkt på att två tiondelar av en procent av världens befolkning har samma tics som mig, men jag vill inte utesluta möjligheten) har ett tjockt lager brosk, har jag knappt något. Detta har jag förmodligen masserat och knycklat bort under min livstid.