En liten kärlekshistoria.
Jag står och väntar på min röda väska. Jag darrar okontrollerat och flackar med blicken precis överallt. Tänker "låt det för guds skull inte ta en evighet nudå", vilket det inte heller gör.Min väska kommer som den tredje. Omringad av viktiga affärsmän på väg mot ännu viktigare EU-möten, skrikande barn och trötta ansikten söker jag efter en EXIT-skylt. Tittar mig i reflekterande fönster säkert sexton gånger, sträcker på ryggen och bestämmer mig. Det är nu det gäller.
Finns överhuvudtaget ingen chans att fega ur. Så jag går, utan en aning om hur långt jag måste gå förrän jag kommer till utgången där han ska stå och vänta. Säkert minst lika nervös som jag.
Framme. Jag tittar åt höger, sveper med min blick över ett dussin människor. Det är tidigt på morgonen, solen har knappt gått upp. Jag ser honom. Där. Svimfärdig. Spyfärdig. Tittar genast ner i marken och går i samma riktning som jag minns att han stod, den där halva sekunden jag hade tittat upp. Jag ser hans skor, bruna. Byxorna, mörkgrå. Sen ser jag inget mer. Jag känner två bestämda armar. Min kropp är alldeles mjuk och jag kan knappt stå rakt, klänger mig fast, stödjer mig vid honom. Så står vi säkert i fem minuter, men det hade lika gärna kunnat vara två sekunder. Är alldeles för chockad för att kunna yttra ett ord. Två händer runt mitt huvud och en blöt, hård puss rakt på munnen och först nu ser jag honom.
Ögonen, näsan, , skägget, munnen och kinderna som jag endast sett genom en dator i nästan exakt ett år. Plötsligt tredimensionellt, tillgängligt för mina händer att känna på. Upprepar mantrat, I can't believe it, can't believe it.
Du tar mig om midjan och leder mig ut. Stannar vid en automat för att betala parkeringen. Jag håller mig bakom dig, släpper inte taget om dina höfter. Fnissar nervöst och kan knappt få ut ett ordentligt ord, stoppar dig kanske tre gånger de få metrarna vi går till bilen bara för att få titta, känna, röra vid. Vi sätter oss i din blåa bil. Mina hårspännen försvinner i dina händers lek med mitt hår, jag upptäcker dina tre leverfläckar på halsen som står ut och som jag fortfarande är rädd att råka riva av med naglarna.
På väg hem till din mammas hus (hon är i Norge, så vi är där de första två dagarna. Helt ensamma, vad vi behöver). Vi pussar varandra närhelst tillfälle erbjuds, nog den farligaste bilresan jag varit med om. Puss här, oj bil!, puss där, oj oj biiiiil aaaa akta! Puss.
Så kör du uppför uppfarten till ett brunt tegelhus. Stora fönster och en pool, växter och mörkbruna träslag. Kallt kakelgolv. På första våningen arbetsrum, hall, vardagsrum och kök. Andra våningen din mammas sovrum och badrum. Tredje våningen ditt gamla pojkrum, ett obebott rum, en toalett och ett lekrum för din systers barn. Vi stannar i ditt gamla rum och jämför hur långa vi är, kommer fram till att vi måste vara skapta för varandra och säger gång på gång att det äntligen känns som att ha hittat hem.
Några timmar har passerat men det skulle lika gärna kunnat vara några år. Imponeras över hur enkelt det är med dig. Hur personliga, intima och avslappnade vi är från första stund.
